Glada i hågen efter att ha sett ett stort antal flodhästar, går vi efter den beväpnade guiden genom en "skog".
Plötsligt brakar det till - guiden osäkrar sitt vapen på en bråkdels sekund och hukar sig snabbt ner, tecknar åt oss att backa; vi har skrämt upp en buffel!
Han - denne ensamme tjur, farligaste sorten då han inte längre har hjordens trygghet bakom sig - han står där, 20 meter bort och blänger på oss. Jag tänker: "Ingen fara - vi står här bland träden - han vill inte bege sig in här. Men vänta lite! Han kommer just utrusande ur mycket tätare buskage än dessa glesa träd... Inga problem för honom att anfalla oss här..!"
Buffeln vänder sig sakta och går några meter, stannar och stirrar åter på oss.
En av mina medresenärer säger: "Ingen fara, han går." Jag hör min Pappa inom mig: "Buffeln - det är den lurigaste av dem alla: han låtsas att han går son väg - och så går han tyst runt och anfaller dig i ryggen..!"
Anna vill gå tillbaka direkt. "Nej!" säger jag, "nu håller vi ihop gruppen - det är farligare att gå iväg ensam."
Är tacksam när guiden säger att det säkraste är att vi tyst och stilla drar oss tillbaka.
För SV i Världen
//Mia Ekegren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar